Mitt Dyk i Genpoolen

Nu kan jag berätta varifrån jag fått mina många talanger och alla pengar. 

Lite inspirerad av ”Vem tror du att du är”, ett teveprogram med kändisar som får borra ner sig i släkthistoria.
Ibland gör de fynd: En högbystad gammelmormor som var surrad vid masten på Mayflower.
Ibland får de böla: Gammelfarfar var en lågpannad skarprättare på galjbacken. Finessen med formatet är att du kan välja vilken gren i trädet du vill följa. Du kan välja vem du är...

Min resa är inte lika spektakulär, så jag googlar en stund i väntan på en bamseslips till Fars dag.

På mödernet finns inget att hämta. Morsan var en bortadopterad oäkting och ger noll träffar.

Men på fädernet går sökandet lätt som en plätt. Söker på min biologiska farsa. Han hette Hans.

Vi träffades för andra gången när jag var 20+.

Han gav mig två ledtrådar, innan han drog sin sista suck i etherflaskan som han förmodligen kommit över på jobbet som kemist på ett gränslöst företag i tvålbranschen. Han lämnade mig med sorg och en stor skivsamling, en eftertraktad hyrestvåa på Jungfrugatan (som jag inte fick ärva) samt sju kronor och fem öre i kontanter.

Vi dumpande honom i minneslunden på Skogskyrkogården utan större ceremonier.

Men vi hann träffas en tid under ceremoniella former på Östermalmshallen, när jag flyttat upp till stan och av någon outgrundlig anledning kommit in på Beckmans, några kvarter nedanför på Smålandsgatan. Jag misstänker att jag kom in för att juryn trodde jag var släkt med Anders. Så fel dom hade. Inte ens Gudde visste att jag sökte in med kalkerade arbetsprover för Bergs: ”Avbilda ett träd. Rita ett hus. Illustrera en tecknad serie. Och som extrauppgift, en kolteckning på dig själv med gitarr”.

Jag gissade att antagningsjuryn ville se en cool typ i klassen, med känsla för det organiska och med nåt rimligt perspektiv på verkligheten.

Nu åter till pappa Hans, som tydligen hette Hans Anders Herbert. Den ena av hanses två ledtrådar var att han såg sig tvingad att lämna familjen i all hast, på det att min knäppa mormor, som ej välsignat äktenskapet, hotade kväva Sven Johan i vaggan om farsan inte packade sig iväg illa kvickt. Jag förlät gubben ganska snabbt.

Den andra ledtråden bakåt var farfar Alarik som dödde av ett getingstick (jag anar genen som får mig att dras till bålgetingar), och en hyllad präst (jag är jätteallerisk mot prästkragar).

Efter en stunds grävande på Norra Kyrkogården hittar jag farfar Alarik Wilhelm, järnvägsbokhållare,(därför är jag en fena på dubbel italiensk bokföring och åker gärna kommunalt). Och strax under honom vilar grosshandlaren och frimuraren Otto Alrik (därför nyttjar jag tobak och är medlem i Samtida Sällskapet) Fast ingen av dom var några hejare på sociala media. 

I prästregistret hittar jag snabbt anfader Johan Vilhelm. Son till Tomas Georg, mönsterskrivare vid Smålands Dragoner (se där, jag har ju ett soldattorp i environgerna). Ser honom ofta i Lützendimman bakom stugan. En civilmilis som flyttat hit med spillrorna av någon skadeskjuten armé från stormaktstiden. En intagningsman som säkert bröt på lågtyska. Och tog skamgrepp på alla ynglingar i Wäxiötrakten och bad den indelte soldaten att hosta fram ett ja, för att sedan skrivas in i rullorna. 

Själv skickade han sin son på karriär till Uppsala.

Jag noterar Johan Vilhelm (där satt genigenen!) som hymnolog och författare av poetiska och prosaiska texter. På hans CV finns (ja, se här) ”Minnen af lediga stunder”, som fick ett välvilligt mottagande i Kongl hufvudstaden, och psalm #378, ”Gustaf II Adolfs krigspsalm” (åh, därför tåras jag alltid av psalmernas psalm: Jerusalem, från ett poem av William Blake och googlar vidare till hans otäcka teckningar och referenser till filmer som ”Hannibal” och nu senast ”Prometheus”). Nätet är fantastiskt.

Äntligen vet jag var jag kommer ifrån. Och vart jag är på väg. 

Men först en tur till Göta Källare för att göra barn.