Våra vägar möts på gågatan i Götgatsbacken kl 17.08.
Jag i lågskor på väg mot Slussen. Han grenslar en söderriktad citybike 50 meter ner i backen.
Han är utrustad i fjäderlätt kolstål, vass hjälm, spandexkostym, en gangsta’rap i lurarna och fredagsmys i blick bakom Bono-brillor av den typ som filtrerar bort alla rödljus.
Han vevar sig stående på hög växel upp till krönet. Tour-de-France tänker inte förlora någon fart på väg hem i nedförsbacken. Vi ser redan Globen och de södra förorterna reflektera sig i hans fasettögon...
30 meter bort klipper han en grupp mötande kryssningsturister i två. En får rädda sig på Monki, den andra faller baklänges över Sandys uteservering på andra sidan.
20 meter bort möter han problem. Två mammor i bredd med mobiler och kids i framåtriktade ekipage som spottar sina nappar i gäll panik när de ser – Döden på velociped.
15 meter bort viker de av, mitt sista bålverk av paranta kvinnor och oskyldiga barn, till Svartensgatan upp mot utsikten till ett glas vitt på Mosebacke och Zumba-Ya.
Han är nu först i raden av cyklister som far fram som syndikalister i rakt motsatt riktning på min smala väg mot lycka och evigt liv.
10 meter kvar till mötet, slås jag av hans ungdomliga tilltro till sin förmåga att kryssa sig fram i folkvimlet utan att lätta på farten eller se bakåt på effekterna.
7 meter kvar får han något osäkert i blicken, när han ser att träffbilden tittar åt vänster. Där ligger en H&M som kunde erbjuda ett visst skydd om ingången inte varit blockerad av två fnittriga shoppare med rinnande glasstrutar. Jordgubb och blåbär, en blodig sörja på trottoaren.
Jag tittar höger. En tiggare utanför 7Eleven får folk att ta ut svängarna i gatan. Och strax bakom mig en yster dalmatiner släpandes på en dam i kort koppel. Så jag stannar upp, plockar fram mobilen och förbereder 1-1-2.
Samtidigt på sitt håll, fintar Tour-de-France först höger. Siktar in en hund med dame, sen vänster, mot ett mjukare mål. Helt enligt manualen för målsökande missiler.
5 meter innan träffen, flyger Djävulen i mig när han fäller ner visiret. Man mot man. Söker ett dräpande invektiv att kalla honom. Sen går det fort.
Man hinner tänka rätt mycket, sekunden innan katatrofen.
Jag uppskattar hans rörliga massa till uppemot två ton medan dödvikten i pilens riktning, väger lätt. Jag tänker på att cyklisten har hjälmen medan det är fotgängaren som borde haft en. Jag tänker på trafikborgarrådet. Som i de vises höga torn i stasshuset anslår en gågata här, mitt i cykelbanan. På de omgivande genomfartsgatorna har de åtminstone haft anständigheten att måla in cykelbanan i mittfilen där jag som bilist måste dubbelparkera för en snabb burgare eller kebab på väg hem till middan.
Ser plötsligt hela logiken i nytt ljus.
Bilar är hårdare än barn. Cyklister väger mer än flanörer. Snabbaste vägen hem är en rak linje. Kebab är snabbare än burgare.
Och fotfolk som vågar sig ut utan hjälm, kan gott skylla sig själva. Skapa nya arbetstillfällen, välstånd och förlängt mandat.
Bara 3 meter bort, händer nu det oväntade.
Dalmatinern med damen får nos på glassolyckan och drar följet framför mig. Lämnar en lucka på ca 60 cm. Nästan tillräckligt för en passage. Matte får behålla livet men inte sin latte.
Hon ger luft åt sin frustration så att hela besättningen på GreenPeace på andra våningen vaknar.
– Ärthjärna!
Vi ser med med stor tillfredställese hur hjälmen vänder sig om. Och strax framför honom, en ståskylt mitt i gatan.
”Råbiff+stor strk, nu 98:- =>”
