Sista veckan i augusti är alltid lika magisk. På Nord-Koster, Marstrand, Utö eller Finnhamn.
Systrarna på Väderöarna låser upp värdshuset för tre vindpinade gäster som får soppa på fiskarna som finns kvar. Stor-Måns på Harstena avsumpar sin fetaste marål. Och Gösta på Blankan improviserar en blueskväll med rundgång med baltiska snickare och Bob Hansson Live.
En vecka på sjön är ingen lek. Vi talar strapatser...
Du får greppa dig hårt i gräset under fyren på Hanö, när ljuset swooschar över dig, medan hundra hjortar rusar över dig mot engelska kyrkogården.
Örlogsmoln bröstar sig över den våta bryggan vid Oaxen. Kräftmånen glöder i diset över Stegeborg och Lilla Nassa. Kulingen viner i linor som smattar mot master och dagar som mörkna’ minut för minut. Vintergatan blottar sig plötsligt i hela sin prydno ovanför kapellet över den lilla människan.
Så på kvällen söka besättningen tröst i vinet och lyckan med korten.
Carpe Pluvi. Fånga daggen.
Speciellt i akterkojen. Där kondensen dödar mobilen så att du vaknar i gryningen avkopplad om än inte helt utvilad.
Kockan har finslipat några enkla regler efter 25 gubbseglingar i vecka 35-36.
Skeppar’n får i princip göra vad som helst. Men inte väcka Gasten som dragit sig tillbaka under en månpocket i akterhytten.
Gasten får i sin tur göra vad han vill, men inte göra nattmat av det protein som kockan tänkt presentera som lunch dagen därpå.
Kockan får också göra vad han vill, så länge Skepparen och Gasten är på rät köl och glatt humör.
The Sea Sucks.
Så på västkusten badar vi gärna med en hink för svenska ostron. Men om vi skulle hitta ett, söker vi efter markägaren på fem famnars djup. Och om vi ändå skulle råka öppna ett, måste det ha varit ett japanskt.
Fast blåmusslor är okej, om kockan har smör och charlotten, lite stjälkselleri, nyplockad persilja och Gasten lämnat en skvätt vitt.
Förutom hummerbesticken brukar vi medföra en liten kanon, att salutera solnedgången på akterdäck när flaggan bör ner. Skeppar’n ger fyr. Gasten stryker flagg. Och Kockan kastar ner flaggpålen i Gastens koj. Besättningen är duktigt samtrimmad.
En omröstning har beslutat att ingen snarkar. Men Gasten kan vakna med flagg och ryggskott och kräva att Kockan serverar en Jäger till frukostbuffén. Snart är alla på topp.
Sen träffas vi över sjökortet och planerar exakt var vi ska gå över grund. Skagen lockar med off-season.
Men för att hitta kompassriktningen dit måste Skeppar’n först fråga besättningen i vilken vik vi befinner oss och varför. Kockan förlorar en omröstning till, i demokratisk anda. Gasten röker en pipa Borkum Riff, innan han värdigt knackar ur den i Kockans halvfulla glas och återgår till sin bok.
Kockan finner sin ro svärande nere i en gungande kabyss med heta oljor, rullande tomater, möglande ostar och vassa havskräftor.
Vi lättar ankar och glider vidare utan incidenter tills Kattegatt- och Skagerakströmmarna möts. Där är det stilltje och sargassoflyt. Vi kryssar mellan allehanda plast, stora containrar på drift och – en utdragen bäddsoffa!
Propellern fastnar i något större. Gasten dyker ner med kniven mellan tänderna i det djupa blå. Dyker upp med, ja – fem meter elefantsnabel?
Vi petar i liket av någons bamsetross av nylon. Som vi mycket senare landar på bryggan i skagenbassängen. En lång trofé, som mäkta imponerar sex cocktailklädda direktriser ombord på MS Ruter Dam.
