Varje solstånd ger oss numera anledning att elda upp en brasa och i glöden spekulera om vår vidare färd i pilens riktning. Mitt i prick i slutet av september, sitter höstdagjämringen som en varm punsh i solar plexus. Gärna med våfflor och torra tofflor som isolerar sällskapet från verkligheten av en alltmer fuktig torpargrund.
En i flocken höjer sin halvfulla bägare till en skål för årets sista dag med alla solur i balans. Dag och Natt är lika långa.
En annan lyfter sitt halvtomma glas mot värden och menar att de bara blivit lika korta...
Värden pekar ut på ett solur som slutade fungera strax före missommar. Det hade visst något med skuggan att göra.
En paus för analys och eftertanke.
Ett förslag att flytta landet några snäpp närmare ekvatorn vinner allas bifall.
I demokratiskt anda går förslaget vidare till folkomröstning. En minoritet tänker sig Italien, vars klimatologiska förutsättningar skulle göra gott för hans lilla vingård på Österlen. Men majoriteten beslutar att Sverige helt fräckt ska ta Frankrikes plats på kartan. Flytten fick gärna gå redan i morgon. Fast ännu hellre retroaktivt. Vi enas om hösten 1995. Och att flyttlasset gick på natten.
Nu känner vi oss genast lite modigare kring brasan.
Måste vi av artighet fråga fransosen först? Nej, man kan inte lita på att folket har förstånd att rösta rätt i en sådan viktig fråga.
Den halvfulle har just återkommit från Egypten och sett pyramiderna från en buss med en guide som var hög på talmystik. Det var tydligen ingen slump att faraonerna la sig till vila som dom gjorde.
– I solen. På rygg. Riktade mot den store guden Ra.
Någon kastar in Ra II i elden. Thor Heyerdahls vassflotte knastrar upp i blå rök på sin himlafärd upp till gudarna genom skorstenen.
Den halvtomme, nu påfylld, känner någon som jobbat på teve-kanal i Frihamnen och kastar in ett helt främmande fenomen i brasan.
– Den kvinna med minst kläder framför dig i rutan och flest solar bakom sig på väderkartan, vinner.
Se där. Tid för helbild och munväder men snart återgår fokus till den förtätade talmystiken.
Någon vet bestämt att Mayaindianerna satte punkt för sin solkalender just 2012. Vi som bara såg filmen, minns att den började med en katastrof och slutade på kryss med Noaks ark i ett moraliskt träsk.
Någon som råkar ha sitt sommarviste i en stockrosad länga i Brantevik, kratsar liv i glöden.
– Ale Stenar är också en solkalender. Mina mäklare hävdar att det var förebilden för Stonehenge och Sutton Hoo. Dom kunde - Vikingarna.
Men den halvtomme låter sig inte imponeras. Varken av faraoner, indianer, druider, vikingar eller skånska mäklare.
– Maxigrillen vid Björns Trädgård är också en solkalender. Den ligger exakt mitt emellan middagshöjden för polisen och midnattsfrossan för buset. Dom visste vad dom gjorde - 'länningarna.
Tid för eftertanke och en varm vickning på potatis, lite lök, grädde och något som vi länge trodde vara ansjovis.
En nu närproducerad calvados senare, får värden tillfälle att leda ut sällskapet till vedboden för en stunds stillhet under stjärnhimlen. Medan asplöven kastar sig med ansiktet nedåt på den fläck av gräsmattan som skogsgrisen ännu inte bökat upp, avslöjas nu Soldattorpets Hemlighet.
– Jo, när kräftmånen stiger ur jorden kan man se den stråla mellan spjälorna genom boden. Utom på ett ställe. Där har den gamle pistolsmeden gömt sitt lömskaste vapen. Ett dubbelt Spanskrör.
Tala om mystik.
Inne i stugvärmen höjer vi en skål för gamla gudar.
