En funktionär antyder att det är viktigt att vänta på sin tur att tala. Så jag skriver en Note 2 myself.
Varannan vatten, tills en söt flicka leder dig upp till talarstolen. Ta på solglasögonen. Men säg det inte högt, gör det bara.
Fumla fram fusklappen ur fracken. Tips: den ligger INTE i nån av de 5 fickorna i västen.
Vänta tills kamerorna zoomat klart. Nicka mot snubben som höjde första skålen. Hitta din senaste fru i massan. Kör så.
Ärade Majestäter, und so wieter jadajada.
Note 2 μ self: Låt nobelsnubben veta att du känner dig mycket hedrad över Priset. Och ännu mer förvånad över att det kom först nu...
Min kära hustru säger att Nobelpriset är stort och välkommet, även om det kommer 18 år försent.
Det är hon som har körkortet i familjen. Och som hon kämpat för en fri parkeringsplats utanför institutionen i alla år!
Ett vardagligt fenomen som länge engagerat stora delar av mitt team. Men när Nobelkommitéen ringde oss mitt i nattmackan var detta mysterium löst på fem minuter.
Vi har nu två reserverade parkeringsplatser utanför labbet. Den ena är avsedd för frun som kör mig dit. Den andra är för ambulansen som väntar på att ta mig hem.
Jag ska inte bry er med allt som hände på vägen.
Istället ska jag ge er två bilder. Den ena är av tider som skall komma av vårt genombrott i Medicin. Eller fysik. Eller om det var kemi. Jag är ganska säker på att det inte var i litteratur eller ekonomi.
I den första bilden ligger jag 132 år gammal och suger syre ur en slang, då jag får ett pliktskyldigt besök av ett barnbarnbarn som skaffat en ny smartphone och nu vill bli av med sin gamla.
– Klart du ska ha en kvantdator, gubben.
Den andra bilden är suddigare. Motivet är inte ens i mitten. Den ska föreställa Max#2, vår legendariska labbmus som åker runt i ”Da Big Shaker”. Ja, ni vet den där apparaten som säger PING, när allt är klart.
Max#4 var bara en klon. Fast när vi stirrade på honom i megamikroskopet var han den första som tittade tillbaka.
Det blev ibland lite pinsamt. Eftersom det var så varmt i labbet hade vi ofta bara radion på.
Max#16 lugnade sig betydligt när vi pytsade ut honom i fyra petriskålar. Han hittade sin partner i skål nummer tre. Vi trodde länge hon var straight. Hon fick åka många turer i labbets alla attraktioner. Karusellen, Katapulten, Kärlekstunneln the Big Dipper, och Blå Tåget.
Mix#264 var den första som gav labbet en röst. Vi gav den lilla krabaten en luftgitarr. En fredag senare kopplade någon av misstag musen till karaoken.
Sen gick Neil Youngs ”Hey Hey, My My” på repeat i fyra år. ”Rock’n roll will never die”.
Labbet gick liksom ”Out’a the Blue, into the Black”.
Note 2 μ self: Avrunda med lite vilsen ödmjukhet. Tänk att du står med dina lånade lackskor på Newtons och Einsteins döa axlar. Säg:
Ingen i mitt team av brinnande motarbetare kunde väl ana att jag skulle stå här solo idag.
Inte ens min senaste hustru, hon med körkortet. Vem kunde tro annat än att jorden var rund?
Jag vill inte påstå att vi upptäckt en ny värld. Men mina advokater säger att jag har ett patent som kan hjälpa tondöva vinna Melodifestivalen.
Till alla unga studenter vill jag bara säga detta.
Till vardags rör vi oss med enkel fysik. Vi kommer laddade till labbet. Fulla av rörelseenergi. Vi går in i väggen eller vakuum, i vetskap att uppmärksamhet är lika flyktigt som Higgs partikel.
Mina fruar hade länge en halveringstid på 8 år. Och många av mina relationer låg tills helt nyligen nära den absoluta nollpunkten.
Men nu ska mitt lilla rum på institutionen få en ny bildvägg. Jag skakar hand med kungar, allt och alla. Och en av dem är labbmusen M#1024.
Hen är förresten chef för labbet nu.
Note 2 μ self: Ge en dansbiljett till den söta flickan som leder dig tillbaka till bordet.
