Söker förgäves hämta nästa säsong av Mad Men.
Mina Draper, Sterling, Cooper & Pryce heter naturligtvis något helt annat i verkligheten.
Tror jag kommer in som Peggy nånstans i säsong 10-12.
Så vi tar en återblick. Välkommen till Beckmans ’78 på Smålandsgatan.
Se wanna-be Art Directors lägga ner pastellkritor, pröva nya vingar med Dr Martins, Airbrush och lödiga spritpennor i 248 färger.
Marknanden och reklam var då ett jävulens påfund, folkets fiende och belagt med straffkort. Tillbaka till Gå - utan att se röken av de kr 4000 som i den tidens penningvärde ungefär motsvarade terminsavgiften.
Samtidig på fina gatan, gör lokala Mad Men reklam som vinner hjärtan och sympatipoäng. Man kliver ut ur fotostaten och söker jobb...
I brist på nespotiska öppningar återstår bara att hänvisa till meritokratiska talanger. Ett CV med gott om plats under 3 rätt ofullständiga meningar:
Vänsterhänt. Har rymddräkt. Vill flyga.
Ja, dom sista 2 raderna hade jag förstås snott av Robert Heinlein (en annan historia).
Men ”Vänsterhänt” landade lyckligt. Vid ett spegelvänt ritbord mittemot en distingerad engelsk AD som gav alla hudtonerna på våra svenska Bond-brudar Maud & Britt ett magiskt lyster, med en tvålbit från Lux, på utfallande uppslag i färg. Wow. Lätt berusad av reklamens underbara värld fick jag montera mock-ups och lukta på alla de 248 kulörerna.
Högkvarteret hade huvudingången på Madison Ave. Vår filial var dess nordligaste utpost på världskartan. En knappnål i Sibirien, så långt ut som Roslagsgatan kunde bära utan att dränka sig i Brunnsviken.
Kanske inte världens bästa byrå, men tidvis bland de fem. Vi hade vår Sterling & Cooper.
Mr Pryce vaktade rummet som hyste teleprintern som vaknade med ett ilsket ordsmatter så fort alla gått hem. Efter en tyst minut brukade Mr Pryce komma ut ur baren, i änden av en lång textremsa i VERSALER, och hitta mig där nere bakom spritpennorna.
– Trodde jag var ensam i huset...
– Ska släcka, snart klar med skisserna. Ljuger jag.
Han matar hem den andra änden av textremsan (tänk ett sms stansat på börstelegrafen) och undrar om jag begriper mig på den förbannade fjärrteleprintern.
Jag ljuger igen. Snart blir han liksom en far för mig.
VERSALERNA från HQ kräver NEW BUSINESS...OR...HEADS WILL ROLL…
Vi utvecklar långa kvällssittningar. Röker på. Pall Mall med fegfilter för min del. Han med cigarr och Chivas (en dåtidens gangsta’whisky).
Vi spånar i den öppna anda som kan infalla sig i det milda ljuset av det enda upplysta rummet mellan Odengatan och Elds ateljé.
Han vill bort från Brunnsviken. Jag vill in mot stan och pröva vingar.
Ibland resulterar det i fulskisser som alltid landar hårt i nästa morgonmöte. Ibland låter de mig sitta in som knäppgöken i möten med Ford.
Köper snart min första Volkswagen (byrå Doyle, Dane & Bernbach).
Men Draper då? undrar du.
Vår Don flögs in bara inför viktiga möten. Som ett jag minns för importören av Chivas och Bacardi.
Celebert besök. Brainstorm i bjudrummet, kluriga figurer på blädderblocket och långlunch med produktprovning på Baren.
Tar till mig visdomsord, som
”Ska du tala för en kunds produkt, så bör du gilla varan”.
”Ska du tala för en kunds produkt, så bör du gilla varan”.
Hostar till på min bordskant och Draper kastar en isblå blick. ”Du ska åtminstone ha prövat den”.
Hostar lite tlll och Draper går in för ett kill-shot. ”Boy. Du måste fan inse att notan måste landa någonstans.”
Sålunda styrkt och ordningen tillfälligt återställd med efterrätt i Tumbler-glas, undrar Draper vilka spritvolymer vi talar om för Norden.
Cooper höftar fram sin siffra.
Draper vill ha volymen i gallons, som caddyn back home. Får den och muttrar i servietten:
”My God, they could lose that behind a wagon and not even notice…”
Varpå han kastar linnet, lämnar bordet i affekt och tar PanAm hem.
Ser honom aldrig mer.
Notan landar på, ja, gissa-vem.
Notan landar på, ja, gissa-vem.
JWT seglar småningom skeppet till ett patricierpalats i Birkastan med ny besättning och jag återvänder för en andra runda.
En sen kväll ringer drömbyrån och söker en copywriter.
Jag byter gnuggisar mot en massiv skrivmaskin av samma fabrikat som teleprintern.
I backspegeln upptäcker jag att J Walter Thompson kanske var en inkubationsanstalt för äggkläckare.
En Rönnberg och Kandimaa, en Liljendahl, Belvert, Månson… för att nämna några.
En Rönnberg och Kandimaa, en Liljendahl, Belvert, Månson… för att nämna några.
