Torparen var mäkta stolt tills någon fick syn på trädgårdsspalten i en dagstidning han inte längre prenumererar på.
Experten pekade ut växter som fritidsodlaren till varje pris bör undvika. Vi kände igen 9 av 10.
Den självsående Lupinen, var en no-no. Vår stolta Riddarsporre fick stå i skamvrån mot fonden av den djupa skogen. Det älskade Gullriset skulle genast rotas ut. Plötsligt stod hela trädgården åtalad inför lykta grindar...
Den vackra Rönnsumaken hörde överhuvudtaget inte hemma hemma.
Medan rikslarmet gick ut för Jättevallmon som nyss krypit in under staketet från allmänningen, fick en storfamilj av släktet Moses brinnande buske söka tillflykt i en medeltida kyrka av fjällpanel.
Men då började det hända saker i kommentarsfältet.
Kryddväxterna kallade Kålroten för en dum Swede som inte ens kunde skydda sig mot larver. En pöbel av plantor kivade inbördes för att få behålla sin plätt i grönsakslandet. Nån exotisk Bondböna hade tydligen tagit över storpotätens hävdvunna plats i oordningen. En blek Bintje slogs med en högröd Kongo så blasten yrde.
Högt över debaclet vakade en risig Astrakan och en totalt impotent Greve Moltke.
I bakgrunden slokade den oskyldiga sibiriska Irisen i solidaritet med sina kompisar på täppan.
Ja, domen slog ner som invandrarverket en lönefredag klockan tre, i den lokala växtligheten.
Kung Karls spira var nu bara en simpel snyltrot som drog till sig insekter och skulle brännas på bål med nässlorna.
Se där, hela multi-kulti-drömmen gick upp i rök.
På slutet förklarade experten varför just våra växter var så främmande.
De var självgående. Kanske växtkraftiga. De var ena onda Perenner med stora bladverk och gu vet, vilka nätverk under jord.
Deras gener talade emot dem. De krävde bara ett minimum av sol och torparens energi för att frodas och ta över landet helt.
Åklagarens slutplädering byggde på uppsåt som skulle styrkas bortom rimligt tvivel. Kort sagt, de utpekade växterna saknade de naturliga fiender bland svamp och oknytt som dagligen besprutas i trädgårdsspalterna.
I täckta ordalag fanns också ett tidigare prejudikat.
Håriga Humleblomster med mindre än två ögonbryn, samt papperslösa Maskrosor måste ovillkorligen förvisas ur landet.
Men Nattviolen nämndes ej. Kanske för att den är sexuellt fridlyst och har en böjelse åt det andra hållet.
Bara Oreganon fick jag och fjärilarna behålla, fast under sträng uppsikt.
Så vilken monokultur bör en korrekt och klimatkompenserad vegetarian då satsa på?
Jag googlade på Quorn.
En jädrans slemsvamp! Vars närmaste släkting går på gym under namnet fotsvamp.
Nä. Vi får söka oss till källorna.
En vänflod till den mäktiga Mekong flyter makligt förbi vår vilda trädgård. Jag ser mig redan med fötterna planterade i dyn, i räta rader på vår ekologiska risodling. Med böjd rygg under en konflätad hatt bland de andra rödnäbbade vadarna i floddeltat.
Eller så inskränker jag nästa års odling till en uppkäftig mustasch.
